Jag har under dom senaste dagarna befunnit mig i Tysklands huvudstad Berlin. Besökte min vän Nils som för bara några månader sedan flyttade dit, att han var ny i staden märktes tydligt på hans oförmåga att navigera runt på stadens gator. Även om Berlin mest är känt för currywursts och extremt bra döner hade vi på förhand bestämt att vi skulle göra ett ordentligt restaurangbesök. Jag kollade upp vad Michelinguiden rekommenderade och hittade Weinbar Rutz. En vinbar med sloganen 'die rettung der deutschen esskultur' - 'the rescue of the german cuisine' det bara måste betyda något bra. Nils hade stora förväntningar på 1kgs portioner men jag var mer realistisk och antog att Edward Bloms kärlek för tyska köket och gigantiska portioner snarare kommer ifrån Oktoberfest i Munchen än ifrån vinbarer i Berlin. Jag hade givetvis rätt men vi blev mätta ändå. Kvällen till ära serverades en femrätters farsdagsmeny med tillhörande ölpaket. Jag valde dock att gå på vinmenyn då vi var trots allt beffan oss på en vinbar, Nils som försöker passa in så mycket som möjligt i Berlin gick på ölmenyn.
Innan middagen började fick vi båda en öldrink. I botten på glaset hälldes apelsinbittern Picon och toppades sedan upp med en hantverkspilsner ifrån Eichhofener. Måste säga att denna drink både var intressant och god, apelsinsmaken gjorde sig oväntat gott tillsammans med pilsnern och öldrinken blev inte alls så komplex som en öldrink kan bli (Tänk Michelada på Puta Madre i Göteborg). Till drinken fick vi bröd som serverades tillsammans med ister, att skippa smör och köra på ister istället kändes onekligen Tyskt och som en värdig start på middagen!
Det började med spex i form av en miniburgare som var en tolkning av den gamla klassika tyska rätten Saumage. Burgaren innehöll fläsk, gåslever, picklad gurka och kål. Förutom att brödet var alldeles för hårt var detta en riktigt god rätt, gåsleversmaken gick oväntat bra ihop med kålen och fläsket. Vad jag ställde mig väldigt negativt till var dock serveringen i Mc Donalds look-a-like förpackningen och att servitören skulle spexa till det med att säga att vi skulle äta snabbmat och sen öppna förpackningen och tänka 'WOW! NYSKAPANDE!' Jag hatar spexare och ska man spexa på en restaurang måste man göra det genomgående och med finess (Heston's feasts) över hela middagen vilket inte var fallet här.
Om den första serveringen förbryllade mig gjorde den andra slag i saken och gjorde mig helt jävla lost. Lax, rostad sparris, kalvsvans och tarragona olja. För det första är lax ett tråkigt och säkert kort och fisken har på något konstigt vis fått oförtjänt hype bland pestoätande P3-brudar, lax är alltid gott men aldrig fantastiskt och jag väntar fortfarande på att bli serverad en helt gudomlig lax. (Undantaget här är gravad lax vilket är något av det godaste man kan äta) För det andra, vad gör köttet där? Helt missplacerat skar det knivar genom min tunga när jag blandade laxen med kalvsvansen och det ända som var bra i den här rätten var den rostade sparrisen som egentligen hade kunnat stå som en egen rätt om man plockat bort kött och fisk. Överarbetat och överambitiöst och ett riktigt bottennapp.
Den tredje serveringen var fläsksida konfiterad i 60 timmar, svampragu, äppelmos, soja och lavender. För mig var det här en väldigt god rätt, man hade med enkelhet kunnat plocka bort sojan och varit något generösare med moset. Bra smak på fläsket där sältan inte tog överhand vilket är lätt hänt. På uppgång efter förra rättens katastrofala framförande.
Huvudrätten för kvällen blev lamm och vilket lamm sen! Fullständigt makalöst gott, perfekt smak och perfekt konsistens, klockrena komponenter i kålrot, potatis och ramslöksmos och körsbärstomater. Fantastiska smaker rakt igenom till och med dom på förhand tveksamma körsbärstomaterna var gudomliga. Både jag och Nils enades unisont om att det här var det absolut bästa lammet vi någonsin ätit.
Jag som är uppväxt på lamm trodde verkligen inte att det (to-date) bästa lammet skulle serveras på en vinbar i Berlin. Förargelsen efter laxen var som bortblåst och vi kunde äntligen glömma och förlåta.
Som avslutning på middagen fick vi Rabarberpaj med gräddfilsglass. Här var glassen det bästa, syrlighet och sötma i ett något som glassmakare borde börja ta efter då den mesta glassen är alldeles för söt. Pajen var helt okey men inget som går till historien och vi tänkte nog egentligen att vi allra helst hade velat ha ytterligare en portion av lammet.
Sammanfattningsvis en riktigt bra kväll och middag. Maten var svajig men mestadels god och ibland till och med fantastisk. En hel del tendenser på överambition vilket säkerligen kan förändras med mer kunskap. Dryckesvalen med genomgående tyska viner var intressanta, dom var goda men heller inga som går till historien. Våran servitör var väldigt duktig och rolig vilket är ungefär det jag kräver att en bra servitör ska vara. Trevlig lokal med gamla vinflaskor uppställda lite överallt, vi satt mot stort fönster mot vägen där fönstren pryddes med hundratals vinflaskor istället för blommor. För den intresserade fanns det onekligen mycket att kolla på.
För femrätter och vinmeny fick jag betala 115 euro vilket helt klart får ses som ett kap och väger upp till restaurangens fördel (Berlins fördel överlag, maten är extremt billig, nästan för billig).
Relaterade länkar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar